HEMMA

JAha nu sitter jag här och tänker. ´Med andra ord inte bra.
Jag funderar över livet.
Jag vill oxå ha en kille som ringer och man kan säga "hej hjärtat" och få en fin kommentar tillbaka och efter när man ska lägga på så vill jag oxå ha någon som lägger på med "jag älskar dig" varför finns inte det i mitt liv? Jag vill ha någon som tycker jag är allra bäst, som verkligen bryr sig om mig, och kommer på roliga saker vi kan hitta på, jag vill inte vara tjejen som sitter och funderar på vart allt är påväg, börja tvivla på allt, börja längta tillbaka till allt fint, jag vill kunna skapa fina minnen hela tiden . Små saker som kan betyda så himlans mkt, bara små vardagliga ord skulle värma som solen i högsommaren .
Men just nu känns allt så tomt, kallt..
saker jag ser fram imot får jag kastade i mitt ansiktet hela tiden, det kan vara små saker men vadå, jag ser fram imot det, jag blir glad att tänka på det, och vad får jag? ingenting, småsaker skulle andra tänka men faktiskt inte för mig som mår som jag gör.
men vems fel är allt detta? jag skulle säga mina föräldrar men det känns oxå fel,men hur kul är det att bo med föräldrar som itne ens pratar med varandra ? som gör så att hemma miljön blir kall och stressad?
jag är inte en stress tålig person och jag pratar inte om det, jag pratar inte hur jag mår, folk kan fråga hur jag mår och jag säger alltid nästan alltid "bra" men egentligen är det ju itne så, emn jag vill verkligen att det ska vara det . jag vill må bra men varför ska det här hända mig? jag har ju redan varit nere i botten för 3 år sen, räcker inte deT? jag kommer ihåg hur jag mådde i flera månader var jag som släckt, alla såg det och då var jag så långt ner man kan i min värld, tillslut fiskade min lärare upp mig hon lämnade mig hos kuratorn och där satt jag vecka efter vecka . och jag vill inte komma dit igen , det komme rjag inte , det vet jag ! men ändå kan jag bli rädd.


sitter och kollar på bilder på Tessie, hon är så underbar, hon blir sakta lite bättre men här sitter jag och kollar på en valp som kommer i juni (tror det var så) som jag verkligen vill ha. det känns som om jag överger henne men det är faktiskt inte så. emn varför får jag ett behov att försvara mig? för att jag vill att folk ska förstå? eller för att jag överger henne? NEJ de är inte så jag älskar henne och alla vet det. men anledningen är att jag vill börja på nytt, jag villkunna återuppleva allt JOBBIGT som kommer med valptiden men vill göra allt rätt denna gång. jag vill ha en hund jag kan träna och känna mig stolt över och säga "ja, det är jag som har lärt honom/henne det" och visa hur duktig han/hon är. men sen vill jag även träna Tessie som är ett problem som kommer lösas, men jag är inte säker på att jag kan träna och tävla med henne, det känns försent, hon blir ju faktiskt 4 år nu och man ska ju helst börja tidigt....
men ja så är mina tankar just nu